De i vårt land odlade äppelsorterna härstammar från vildarter.
      Ett av dem är Malus pumila, som anses vara vildväxande i ett område från östra delarna av Sydeuropa till västligaste Kina

En annan är den egentliga vildapeln Malus silvestris, som har samma spridningsområde, men därjämte även förekommer i  hela Europa. Den har i regel glatta blad, torniga grenar och vanligen små, hårda och sura äpplen. 

Växer vilt på många ställen i världen och man är inte helt säker på varifrån den ursprungligen kommer. I Europa finns vilda äpplen i form av små träd med tornar och beska, sura frukter. I västra Asien är de vilda äpplena stora och söta och växer på ett buskformat träd utan tornar (taggar). Utifrån dessa former har det tidigt skapats ett antal sorter och i nordvästra Indien och Kina är odlingen också av gammal datum. 

Romarna kände till äpplesorter 

Under det romerska rikets glansperiod från 250 f. kr. till omkring 400 e. kr. uppnåddes goda resultat i fruktodling genom sådana kulturåtgärder som gödsling, beskärning och förädling. Det fanns även detaljerade råd om fruktförvaring.

Från stenålder till vikingatid

I lämningar efter boplatser har man både i sydligare länder som i vårt land funnit gamla rester av äpplen. Vid Alvasta, nära Omberg i Östergötland, har man vid utgrävning av en boplats, en pålbyggnad i Dags mosse, hittat förkolnade äpplen. Man daterar dessa fynd till omkring år 2500 f. kr. 

Vikingarna kände också till och använde äpplen. I det berömda Osebergsskeppet från 850-talet i Norge ingick kärl, fyllda med hela vildäpplen,i det rika gravutstyret. De vikingar som seglade söderut fick troligen smaka bättre äpplen än de från vildaplarna därhemma.

Ympning

De gamla kulturfolken kände till och använde sig av ympning. Enligt en lärjunge till Arisokles, ( ur boken Ympning av fruktträd av Anton Nilsson) ympades och okulerade man omkring år 300 f. kr.. En del av dessa metoder används ännu idag. Uppslaget till ympning antas naturen själv ha givit genom upptäckten att korsande grenar vuxit samman.

        Klostren har betytt mycket för utbredningen av äpplen i Europa. De äldsta sortbeskrivningarna kommer från ett kloster i England och är från år 1204.

 Till vårt land förde munkarna med sig konsten att ympa. I handskrifter från 1300-talet omnämns t.o.m. ympmästare. Också den heliga Birgitta kände ympkonsten. I hennes uppenbarelse från ca 1350 står det att läsa på ett ställe:

Swa som planto quitir vm han inplantas j thörran stok, til byria stokkin at blomsta, Swa skalt thu blomstras ok fruct göra af minna nadh,
På modern svenska blir det: Så som plantan får kvistar om han inplanteras i en torr stam, så att stammen börjar blomstra, så skall du blomstra och bära frukt av min nåd.

 Äpplen i Norden

Ett tidigt vittnesmål om äpplen i Norden hittar vi i Eddan
 Dikten Skirnismål berättar om Gerd som bjuds elva äpplen om hon vill älska Frej.  En senare dikt i Eddan talar om gudinnan Idun vars uppgift var att förvara de äpplen som skänker gudarna evig ungdom.

Ur  Äppelboken av Görel Kristina Näslund läser man vidare

...."På 1300-talet hade äppelodlingen i vårt land nått en sådan omfattning och betydelse att landskapslagarna upptog straff för stöld av äpplen och förstörelse av fruktträd."

Följande text är hämtad från Södermannalagens byggningsbalk:

"Kommer någon olovandes in i en annans trädgård, stjäl frukt, eller bryter ned träd, blir han tagen på bar gärning, böte han 3 marker. Blir han ej tagen på bar gärning, värje han sig med 12 mäns ed."

Så sent som 1935 fanns i Holmsunds socken öster om Umeå endast 10 fruktträd, men 1945 hade man där planterat drygt 3000 träd varav de flesta var äppelträd. (E. Söderling. Några synpunkter på fruktodling i Västerbotten)