Min (Lars Erik Ekdahl) far, Konrad Ekdahl, på trappan till Gråbo gård augusti 1930. Gården är nu riven (1931) men troligen finns dess gamla jordkällare kvar.
Gården var arrendegård till St. Lundby prästboställe och var ett så kallat
änkesäte . Avkastningen skulle gå till försörjning av prästänkor i Starrkärrs församling. Gråbo gård

Anm: Gråbo är ju för övrigt namnet på dagens tätort i Stora Lundby församling. Det namnet kommer från järnvägsstationen, som anlades i slutet av 1800-talet då det ännu inte fanns någon tätort, och den fick i sin tur sitt namn efter Gråbo gård. Det sägs att järnvägsbolaget tröttnade på att sockenborna inte kunde enas om namnet på stationen och därför självsvåldigt bestämde att den skulle heta Gråbo (efter den närmast liggande gården) eftersom de tyckte att det var ett så fult namn och sockenborna skulle få skylla sig själva när de var så veliga. Om det är sant eller ej vet jag inte.

Ytterligare två foton från Gråbo gård.   Familjen Ohlsson fotograferad 1894, troligen samt en exteriör på gården.

Citat ur anteckningar och minnen tecknade av f.d. lokföraren J.P.Olsson Uddevallagatan 33 Göteborg skickade till Nordiska Museet samt också till Svenska Järnvägsmannaförbundet. Ingick i ett projekt som Nordiska Museet initierade för igång och i vilket folk uppmanades att berätta om sina upplevelser för länge sedan. Paul var en av dem som hörsammade uppmaningen.

Jag föddes den 4 juni 1885 på gården Gråbo i St. Lundby socken. Vi vore tolv syskon, men de tre förstfödda avled vid späd ålder.

Gården Gråbo som min far brukade som arrendegård till St. Lundby prästboställe, hade fyra till fem hästar och ett 25-tal kor samt kalvar, höns, får och grisar.

Här växte jag upp och härifrån erhöll jag alla de vackra barndomsminnen av allehanda slag som väl endast ett landsbygdens barn är förunnat att uppleva..
Vintrarna på 80-90-talen var permanent både kalla och snörika. Kälkbacken fanns utanför stugknuten, och till skridsko is var ej heller långt.

Då var det sämre ställt med själva skridskorna. Sådana ägdes blott av några få ungdomar och bestod då för det mesta av stålskenor fastsatta i s. k. trästockar. Men att åka "kana" eller släde på isen var också roligt och kostade ingenting....

Boningshuset, som förutom det stora rummet, där hela familjen bodde, bestod även av kök där den kvinnliga betjäningen hade sina sovplatser samt en mindre kammare, som disponerades av farmor Anna Britta Börjesdotter) och farfar Lars Olsson. Förutom dessa logimöjligheter fanns en särskild drängstuga där gårdens tre ogifta drängar bodde.

Sovplatserna i denna och i ovan nämnda kök bestod alla av s.k. utdragssoffor. Bolstrarna i dessa var i allmänhet fyllda med agnar från logen. Även dessa rum eldades varmt medelst kamin och bränntorv.

I familjens rum var möbleringen även av enklast möjliga . En shiffonie, en byrå, en dubbelsäng, ett par utdragssoffor där barnen sovo två eller tre i vardera eller på golvet. Vidare ett väggfast skåp, en klocka, bord och stolar. På golvet trasmattor som sopades med kvastar av ljung.

I kammaren var möbleringen ungefär densamma men inga liggställen för mer än för farmor och farfar.

I drängstugan var även den stora bakugnen belägen och var av valvtyp. Eldstaden var placerad vid sidan om järnplattan på vilken brödets bakades och i plan med denna. Bakningen skedde således huvudsaken med övervärme. Glöd kunde dock vid behov läggas under järnplattan. Brödet dirigerades in i ugnen på en trägrissla med långt skaft.  Även en dito av plåt erfodrades vid brödets omflyttning i ugnen under bakningen. Här försegick de stora baken, som merendels ordnades som dagsarbete. Men även julbaksevenemanget förlades hit och alltid som nattarbete. Att rummet samtidigt utgjorde tre drängars sovrum fick inte utgöra något hinder.

I köket intogs måltiderna hela året om förutom vid jul och maten serverades på ett vitskurat slagbord utan duktyg.

Frukost- och kvällsmaten bestod för det mesta av kokt eller stekt sill, potatis, bröd, skummjölk och vattengröt. Men på vintern kunde den ensidiga salta silldieten emellanåt omväxla med en högeligen uppskattad delikatess: kokt färsk sill kryddad med peppar, salt och något lagerbärsblad.

Till middagarna förekom någon kötträtt, potatis, bröd och "supanemat". Den senare kunde utgöras av potatissoppa kokt på litet kött med något grönsaker i, klimpvälling eller risgrynsvälling.....

Våra kläder och skodon tillverkades av yrkesmän på orten. Priset för en kostym till vuxen person uppgick till 30-35 kr, skodonen till 10 kr paret. Dessa senare utgjordes i allmänhet av de allt annat än vackra men så mycket starkare resårpjäxorna av smorläder med avigsidan av lädret utåt.


Nedtecknat av sonen Josef Paul Olson.
Efter aktionen på Gråbo gård år 1897 avflyttade familjen till morfadern, Ytterstafors kvarn, som nu med ny ägare blivit ersatt med helt ny, modärn och turbindriven sådan. Den gamla, pittoreska kvarnen, med det stora vattenhjulet, den på bockar av trä högt belägna och något läckande vattenrännan, hade nu efter många är av trogen tjänst gjort sitt, alltså ett minne blott.. När min morfar, Johannes Larsson 1814-1904 omkring 1869 inflyttade till kvarnen, bestod familjen av 8 personer. De bodde i själva kvarnen i 15 års tid innan det egentliga boningshuset blev uppfört omkring 1883. I kvarnkammaren vars golvyta var ca, 12 kvm och låg vägg i vägg med det fräsande och dånande vattenhjulet. I den kammaren upplevde min mor som barn, tillsammans med sina syskon, den egendomliga julseden, att på julafton och hela julen, få leka och tumla om i julhalmen. Den bars in i långa kärvar i kammaren och spreds ut på golvet.

Min morfader, Johannes Larsson som på 1850-talet var bosatt i Alingsås idkade även där kvarnrörelse (arrenderade på 1850-talet Stampens Kvarn) men också lantbruk och gästgiveri. Han var också med och utförde entreprenad bud på trägrindar som levererats till den då under byggnad varande västra stambanan.

Min far, Hans Olsson, skulle efter avflyttningen från Gråbo vara föreståndare för den vid Ytterstafors nyuppförda kvarnen. Som lön skulle han härför uppbära 1/3 av tullen som upptogs i natura vid förmalningen. Tullen för havre utgjorde 2 kappar säd per tunna och för vete, som skulle finsiktas, 4 kappar för samma mått. 1 kapp= 2 kannor. 1 kanna=2,6 liter. Utom dessa utkomstmöjligheter fanns ett mindre jordbruk, som kunde föda 1 häst samt ett par kor.

Jag var 13 år och deltog med liv och lust jämte mjölnaren i kvarnarbetet. Vid denna tid läste jag också för prästen.

Vistelsen vid Ytterstafors skulle dock ej bli långvarig. Redan året efter inflyttningen dog min far och året därpå, den 2 oktober 1899 avflyttade familjen till Jonsered/Kåhög, Partille invid Göteborg. Detta för att vi pojkar och flickor som nu hade lämnat skolan, skulle söka vår utkomst vid fabrikerna därstädes."

Lars Olssons son Hans saknade kapital för ett gårdsköp och mjölnardottern Eva medförde inte någon gård i boet. Återstod att arrendera en gård om inte Hans ville tjäna som dräng. Enligt av Klas Engwall (Arvid Olssons dotterson) framtagen uppgift satt Lars Olsson i skolstyrelsen. Som betrodd och respekterad man i socknen vore det naturligt att Lars även var medlem av kyrkorådet. Detta kan ha medverkat att Hans fick arrendera detta av prästbostället.

Att tillträda ett arrende krävde också kapital för djurbesättning och redskap. Sonen Arvid talade med bitterhet om att morbrodern Aron Andersson på gamla Larsgården, gift med Evas syster Ida, vägrade att bistå Hans ekonomiskt. En del av startkapitalet fick hans emellertid av sin halvbroder August Finlöf, som vid denna tiden järnvägsrestaurangen i Falköpng-Ranten. Hur mycket Hans fick låna är inte känt. Resten fick hans låna upp av vänner och bekanta. Hans hade ett gott i bygden och var "betrodd". Sonen Paul nämner som exempel att Hans vid bröllop såsom "förstyr" hade uppdraget att ta upp brudgåvan och att först lägga sådan själv innan tallriken fortsatte till övriga bröllopsgäster.

1. Markerna
Jorden utgjordes av svartmylla på lerbotten. Paul skriver: " Markerna var vid tillträdet dåliga eller inte alls dränerade, varför far med lejd hjälp i många år sysslat därmed. Inga tegelrör fanns för sådant ändamål, utan kantstenen måste huggas fram ur berget eller klyvas från lämpliga mindre stenar." Lärjeån flöt genom markerna och kunde förorsaka översvämning av stora delar av jordbruksmarken. Vid ett tillfälle var ett stort vetefält moget att skörda. På natten bröt ett förfärligt oväder ut, hagel slog ur kornen och skörden var förstörd. Misslyckade skördar betydde ekonomiska förluster och spädde på bekymren Till slåttern, som skedde med liar, erfodrades många extra slåtterfolk, både män och kvinnor. Den första slåttermaskinen i bygden anförskaffades av Hans, men först på 1890-talet.

2, Arrende och priser.
Från uppgifter, som Paul refererar till, framgår att arrendesumman under senare år uppgick till 1000:-. Tidigare till några hundratal kronor mindre. Enligt Paul uppgick djuruppsättningen- vad det led- till fyra eller fem ardennerhästar, ett 25-tal kor samt höns, får och grisar. Priset på en häst kunde variera mellan 300 och 600:- beroende på beskaffenhet. Korna betalades med 200:- per styck, Priset på smör var högst 2:10 kr per kg. Potatisen kostade 5-6 kronor per tunna, havre 7-8 kr per kg och höet fritt Göteborg 6-7 öre per kg.

Omkring 1895 kunde en drängpojke betinga sig en kontantlön av 100:-/år och det ansågs vara bra betalt. Till denna lön kom kost och logi. En tjänstekvinnas lön uppgick vid samma tid till högst 75:-/år

3. Bostaden.
Bostaden innehöll förutom det stora rummet, där hela familjen bodde, även ett kök där det kvinnliga tjänstefolket hade sina sovplatser. I huset fanns även en mindre kammare, som disponerades av farfar och farmor. Förutom dessa logimöjligheter fanns en särskild drängstuga där gårdens drängar, tre till antalet, bodde. Sovplatserna i denna liksom i köket bestod av så kallade utdragssoffor. Bolstrarna var i allmänhet fyllda med agnar från logen. Lakan, täcken och filtar tillkom. För uppvärmning av det stora rummet fanns en kamin som eldades med bränntorv.

Möbleringen i familjens rum var av enklaste möjliga slag. En chiffonjé, en byrå, en dubbelsäng, ett par utdragssoffor, där barnen sov två eller tre i vardera. Sovplatser ordnades även på golvet. Vidare fanns ett väggfast skåp, en klocka, bord och stolar. Golvet som sopades med kvastar bundna av ljungkvistar, var täckt av trasmattor. I kammaren, som under många år beboddes av farfar och farmor, var möbleringen ungefär densamma, dock inga liggplatser för mer än de själva.

I drängstugan fanns den stora bakugnen av valvtyp. Eldstaden var placerad vid sidan av järnplattan på vilken brödet gräddades. Gräddningen skedde huvudsakligen med övervärme, men glöd kunde också vid behov läggas under järnplattan. Brödet dirigerades in i ugnen på en trägrissla försedd med ett långt skaft. Även en sådan av plåt erfordrades vid brödets omflyttning i ugnen under gräddningen. Här försiggick de stora baken, som merendels ordnades som dagarbete. Det stora julbaksevenemanget ägde rum som nattarbete. Att rummet utgjorde de tre drängarnas sovrum fick inte utgöra något hinder.

4. Kosthållet.
"I köket intogs måltiderna hela året förutom till jul. Maten serverades på ett vitskurat s k slagbord eller fällbord utan duktyg. Frukost och kvällsmat bestod för det mesta av kokt eller stekt sill, potatis, bröd, skummjölk och vattgröt. På vintern kunde den ensidiga salta silldieten emellanåt omväxla med en högeligen uppskattad delikatess: kokt färsk sill, kryddad med peppar, salt och något lagerbärsblad. Till middagarna förekom någon kötträtt, potatis, bröd och "supamat", som kunde utgöras av potatissoppa med någon grönsak i, klimpvälling eller risgrynsvälling. Till aftonvarden, som om somrarna oftast serverades till arbetsfolket ute på åkrarna klockan 4 em., bestod merendels av en halv kaka mjukt rågbröd, med därtill hörande "klick" smör, upplagd på brödet med en mindre träslev. Till denna "smörgås" serverades kaffe. Så kallad slätt kaffe dracks även på morgnarna vid 7-tiden, någon timme före frukost. Ägg förekom aldrig i mathållningen vid något annat tillfälle än till påk. Då var det en sport att äta så många ägg som möjligt och sedan skryta däröver.

5. Kläder
"Våra kläder och skodon tillverkades av yrkesmän på orten. Priset för en kostym till en vuxen person uppgick till 30-35 kr, Skodon till 10 kr paret. Dessa senare utgjordes i allmänhet av de allt annat än vackra - men så mycket starkare - resårpjäxorna av smorläder, med avigsidan av lädret utåt. Även vi pojkar blev begåvade med sådana pjäxor. Jag minns med vilken avundsjuka, men även entusiasm, som jag betraktade en skolkamrats lågskor, köpta i Göteborg. De var försedda med tåhättor med rader av prydligt uppstickande hål. Det var något annat!

Måttagningen till våra skodon tillgick sålunda att man fick sätta foten på ett på golvet placerat papper varefter skomakaren med en blyertspenna ritade efter skosulans konturer. Det kittlade alltid vid detta viktiga tillfälle och man hade svårt att stå stilla. Ett egendomligt mode beträffande skodonen var rådande på den tiden. Det skulle vara knarr i dem! Denna lilla fåfänga skulle väl öka självkänslan eller självsäkerheten.

För den kvinnliga beklädnaden svarade i allmänhet en på orten bofast och utexaminerad sömmerska, vilken för det ändamålet lantfamiljerna längre eller kortare tid åt gången. Då det på 1890-talet var mycket sällsynt att en familj var ägare till en så dyrbar tingest som en symaskin, var det vanligast att sömmerskan tog sin egen ägandes maskin med sig. Den hämtades då med hästskjuts av gårdens folk. Vår sömmerska hette Josefina. Denna unga människa gillade vi pojkar högt och rent. Och det hade sina orsaker. Hon tillät oss nämligen att emellanåt trampa henens symaskin på tomgång. Det var lustigt att se hjulen snurra. Maskinen var av märket "Nornan". Till spolapparatens spindel hörde en liten slipsten för skärpning av trubbiga symaskinsnålar. Med vild förtjusning och med frikopplad nålstång provades den lilla slipstenens hållfasthet i otroligt höga varv.

6. Leksaker
"På Gråbo gård växte jag upp och därifrån erhöll jag alltid de vackra barndomsminnen av allehanda slag som väl endast ett landsbygdens barn är förunnat att uppleva, i ständig omväxling bland människor och djur. Vintrarna på 1880- 90-talen var permanent både kalla och snörika. Kälkbacke fanns utanför stugknuten. Till skridsko is var det inte heller långt. Då var det sämre ställt med själva skridskorna. Sådan ägdes bara av några få ungdomar. Skridskorna bestod för det mesta av stålskenor fastsatta i s k trästockar. Men att åka kana eller släde på isen var också roligt och kostade ingenting. Ej heller att beskåda det gnistrande men klara himlavalvet under vinterkvällarna och frysa fötter, öron och händer. Då var det gott att komma hem till mor och stora rummet, som eldades varmt med bränntorv i en järnkamin, och såmedelst få tina upp sig."

7. Julfirande
"Till de ljuvligaste barndomsminnena hör julen. Även för oss barn på 1880- 90 talen var julen och julförberedelserna en underbar tid. Högtidligheten började redan vid Lucia. Då hade far varit i staden och köpt med sig till oss barn pepparkakshästar och dito "mjölkepigor" av vit pepparkaksdeg, bemålade med streck av röd karamellfärg. Förutom att de var goda att äta, utgjorde de även en spänningsfull föraning om vad som komma skulle. Man visste inte till sig. Det var upplevelser slag i slag. Det var ju vinter med slädföre, kälkbacksåkning, bjällerklang, julslackt och julbak. när det var julbak talade man med mor om att få vara uppe hela natten, ty hela natten varade julbaket. Man fick vara med så länge man orkade, men bortåt fyratiden på morgonen var man i allmänhet "färdig", då tog sömnen ut sin rätt.

En vecka före jul reste far och mor hästskjuts till Göteborg för att köpa julklappar. Det var många att köpa till, närmare ett 20-tal personer. Då var också nyfikenheten vid bristningsgränsen. När far och mor äntligen kom hem framemot 8-9-tiden på kvällen hade vi barn redan vid upprepade tillfällen varit ute och lyssnat efter åkdonet.

Före julafton skulle granen klädas. Då fick vi barn vara med att göra pappersblommor av kulört papper av flera slag, och sätta fast dessa med knappnålar på grenarna, hänga upp julgranskonfekt o s v. De större barnens julhögar skulle även ordnas på fars chiffonjé. Dessa högar bestod av 1 st. hembakad vetebulle, 1 st. så kallad fyrhjuling, samt 1 st. "fläta" och 1 st. lussekatt köpt i staden. Dessa bakverk lades till en hög. Framför varje sådan ställdes an ca 20 cm hög brun pepparkakshäst med ryttare. Dessa hästar var också köpta i staden. Betsel och andra remtyg var markerade med smala fastklistrade remsor av guldpapper.

Dessa höga hästar fick stå orörda till framemot Tjugondag Knut. Det hette då att vi skulle slakta hästarna. Dessa liksom bullarna var då stenhårda men sönderdelades av sina ägare med en bordskniv och åts bit för bit som karameller. Ännu återstod en viktig sak att ordna. Julkärven skulle sätts upp och den kunde behövas. I många fall var den det enda matnyttiga, som de små fåglarna kunde komma åt när marken var helt täckt med snö.

På julaftonskvällen var ett stort julbord med vit duk dukat i stora rummet för allt gårdens folk. Lutfisken bestod av hemlutad saltlånga. Julkorven, också den hemlagad, var av oförliknelig kvalitet och smak. Så vankades även risgrynsgröt med kanel på samt bröd, smör, ost och hembrygd svagdricka.

Belysningen på bordet utgjordes av, förutom stearinljus, två stycken fotogenlampor på fot. Den ena av dessa hade förnicklad fot och oljehusskydd. Kupan var av matterat glas med rimfrostbetonad dekor. En sådan fin lampa fick endast användas till julhelgerna. Nu hade den dagen till ära blivit nertagen från ett skåp, där den stått förvarad sedan julhelgen förra året.

Efter måltiden vidtog julklappsutdelningen. Vi barn finge alltid leksaksbetonade klappar, men även nyttosaker som vantar, mössor, strumpor och dylikt. För tjänstefolkets del bestod de kvinnliga julklapparna av paraplyer, förkläden, huvuddukar, handskar mm. De manliga tjänarna fick skinnmössor, kulörta halsdukar, vantar och strumpor. Till tjänstefolkets julklappar hörde även större hembakade sötebrödsbullar att knapras på lediga stunder .
På juldagsmorgonen skulle alla som kunde till julottan. Mina föräldrar tillhörde missionsföreningen på platsen, varför färden ställdes till Stora Lundby missionshus. En synnerligen rymlig byggnad med en sal nederst och läktare över bakre gavel och på långsidorna. Mellan läktarna var till julhelgen uppsatt en vacker granrisbåge med ett 15-tal stearinljus. Ljusen tändes av vaktmästaren med ett brinnande ljus på en stång. Detta var något för barnaögon att se och minnas. Jag minns också de vackra traditionella julsångerna sjungna av blandad kör. Det var julstämning och julhögtid. Det stora missionshuset var fullsatt av julottefolk, som kommit dit efter häst och släde eller till fots.
Vi sutto där och hörde sångerna och predikan, men också beskådade församlingen och gjorde våra reflektioner. Det fanns nog mycket av deltagarnas tillhörigheter i yttre mening, som föregående kväll utgjort vederbörandes julklappar, tänkte man. I ett annat obevakat ögonblick var tankarna hemma hos det man själv fått, och att man efter julottan även skulle få göra hemresan i släde och att både på Juldagen och annandagen skulle få äta julmat vid det stora julbordet med ljus och vit duk. Ty det var med en djup suck som vi barn fick finna oss i att så fort en vardag under helgen tillstötte, matbordet flyttades ut i köket och den bita duken togs av.
Julottan var slut och fönsterna i lokalen hade antagit en allt ljusare färgton, något som vi barn alltid förundrade oss över. Det vanliga var att vintermörker efter hand tätnade.

8. Skolgång i Stannum.
Pauls minnen från skolgången i Stannum gäller också för Olof, Dorothea /Thea) och Evald. Arvid och tvillingarna Elisabeth och Valdus var före små för skolgång under Gråbo-tiden. Stannum ligger några kilometer sydväst om Gråbo.
"Vid sju års ålder började man småskolan i Stannum by. Skolan bestod av ett i storlek ordinärt bostadsrum, uthyrt av en bonde i dennes stuga. Stugan var närmaste granne till själva storskolan som var uppförd speciellt för sitt ändamål. Den hade också bostad för läraren. I småskolan satt vi på långa enkla bänkar med en lutande bräda upptill som stöd för griffeltavlan. Undertill fanns en öppen hylla för diverse smågrejor. Det var inga karska karlar som vandrade till småskolan första gången. Man var ganska harhjärtad. Lärarinnan hette Hilma Thyberg och var nog så sträng enligt vår mening. Men vi hade ännu mer respekt för pojkarna i storskolan, som enligt vårt tycke var oss så oändligt överlägsna i ålder och storlek. Vi var förfärligt rädda för dem.

Men åren ginge och själva skulle vi bli stora och vara färdiga för storskolan. Denna förestods av en folkskollärarinna som hette Paulina Hallberg. Hon var från Uddevalla. Hon ansågs vara mycket förnäm, fin och bildad och skilde sig naturligtvis avsevärt i sitt uppträdande från den enkla lantbefolkningen. Det fanns en skolsal för fyra klasser. Läsningen måste uppdelas så första och andra klassen använde lokalen tisdag och torsdag och de övriga klasserna måndag, onsdag och fredag. Lördagar var det undervisning i träslöjd för pojkarna i en annan i församlingen belägen skola.

9. Barnens deltagande i arbetet.
Den "fritid", som barnen erhöllo under veckan, användes i hemmet till lek och läxläsning, eller till utförande av praktiska småsysslor såsom att köra hästarna i "vandringen" för att driva tröskverket, ryktning av hästar och kor, potatissortering i källare etc. Västgötabanan, som nu genomlöper dessa ägor fanns inte under vår tid. All den myckna transporten av exempelvis gödningsmedel måste ske med hästtransport den långa vägen, ca 12-15 km, från Lerum till Stenkullen stationer vid Västra stambanan. Dessa transporter föll ofta på vår lott liksom att köra till kvarnen."
När gårdens produkter av kött, smör, potatis, ägg etc. skulle till Göteborg för avsalu, kunde det vara Olof och Pauls uppgift att sköta transporten med häst och vagn. Vägen följde Lärjeåns vindlingar. För att hinna fram i tid fick pojkarna starta redan på natten.

10. Uppbrott från Gråbo
År 1897 blev ett förändringens år för familjen. De äldsta barnen hade slutat skolan och - skriver Paul-" det kunde synas som om far och mor skulle ha fått många nya behövliga armar till hjälp för gårdens många sysslor". "Dock -fortsätter Paul- efter 23 års slit och släp var både far och mor utledsna på denna vidlyftiga affär, som tyvärr hade startats utan eget kapital, och hade krävt så mycket arbete, så mycket tjänstefolk och så många långa och hårda dagsverken. Kom så därtill misslyckandet med skördar, beroende på torka, för mycket regn eller på hagelskador, skymtar man medaljens frånsida. Allt tillsammans räckte för far och mor att ge upp.

Hans var bara 49 år men var redan utarbetad. Eva var 46 år. Också hon hade burit en tung börda, mor till 12 barn och hade svarat för skötseln av det stora hushållet bestående av ett tjugotal personer. Djurbesättningen och redskap såldes på aktion och avvecklingen skedde i god ordning Någon konkurs var det inte fråga om.

11. Ytterstafors kvarn 1897-1899
För Eva var det en återkomst. Till Ytterstakvarn hade Eva kommit som ung flicka, när hennes far, Johannes Larsson hade flyttat till kvarnen med sin familj från Alingsås.

Johannes hade dött 1894 vid en ålder av 68 år. Evas mor, Johanna Ullberg, bodde kvar på kvarnen och levde till 1901. Delägare i kvarnen tillsammans med några andra bröder var Evas svåger Aron Andersson och Evas bror Mauritz. De nya ägarna hade låtit modernisera kvarnen. Det gamla kvarnhjulet var ersatt av en turbin, som drev både kvarnstenar och en benstamp. Hans skulle vara föreståndare för kvarnen. En mjölnare var anställd för det praktiska arbetet. Hans lön utgjordes av en del av tullen, som upptogs in natura vid förmalningen. Tullen för havre utgjorde två knappar per tunna (1 kappe=2 kannor, 1 kanna=2,6 liter) Utom dessa utkomstmöjligheter fanns ett mindre jordbruk, som kunde föda en häst och ett par kor. Paul:" jag deltog med liv och lust tillsammans med mjölnaren i kvarnarbetet. Vid denna tid läste jag även för prästen."

Till kvarnen hörde en benstamp. Bönderna slaktade hemma på sina gårdar. Benen fördes till kvarnen för att krossas till benmjöl för gödning på åkrarna. Det var Evalds-8 år- och Arvids -6 år- uppgifter att tillsammans med några andra barn i byn efter skolan arbeta med benkrossen. Det var mycket att göra och arbetet kunde dra ut långt fram på kvällen. Benknotorna matades ner i övre ändan av en gjutjärnsränna. I rännan gick ett antal järnbeslagna stockar, som krossade benen. På baksidan av stockarna fanns det hakar. Ovanpå stockarna gick en bom, som vreds runt och lyfte stockarna. De äldre barnen var alla engagerade i andra sysslor.

12. Hans avlider
Vistelsen vid Ytterstafors kvarn skulle inte långvarig. Redan året efter inflyttningen drabbades Hans av hjärnblödning och dog den 4 juli 1898, knappt 50 år

Klas Engwall har i landsarkivet återfunnit bouppteckningen efter hans upprättad i oktober 1898. Skulderna översteg tillgångarna och Eva gjorde sig urarva och avträdde dödsboet till konkurs. Förfarandet var ett sätt för dödsboet att komma ifrån sitt betalningsansvar för de kvarvarande skulderna. (Det är troligen detta förfarande som ligger till grund för talet om konkurs i samband med att arrendet av Gråbo gård avträddes året innan.)

Boets tillgångar bestod huvudsakligen av möbler, husgeråd och redskap och uppgick till 3 399:43 och skulderna till 4 483:79 kronor. en brist på 984:36. Den dominerande fordringsägaren var hans bror August Finlöf för ett lån på 3000:- Ett betydande belopp på den tiden. August utfärdade en fullmakt för innehavaren att bevaka hans fordran i konkursen. Fullmakten hade sänts till Augusts svåger, Alfred Björklund, gift med Augusts och Hans syster Betty. Det är noterat i Vätte härads domstolsprotokoll att "godemannen Alfred Björklund inte vill bevaka August Finlöfs i Gnesta revers på 3000 kr."

I brev till Eva av den 17 juni 1899 skriver August Finlöf: ".....om du kan ställa det så, att Du mot hittills eller möjligen något förhöjt bidrag kan lämna far den vård tills han slutar sina dagar, så får du anse Dig tillfullo ha infriat boets skuld till mig....."

Eva hyste en förhoppning om att få överta kontraktet på Ytterstafors kvarn. Så blev inte fallet. I brev av den 12 september 1899 skriver August Finlöf inför uppbrottet från kvarnen, som ägde rum 2/10:

"... men då svåger Aron icke ansåg sig kunna lemna Dig kontraktet på vissa år så skulle det alltid medföra en ovisshet och oro..."

Aron ansåg att det nu var tid för de äldsta pojkarna att ge sig ut som drängar hos bönderna och tjäna pengar.

Eva tog nu ensam med sju barn. De yngsta, tvillingarna Elisabeth och Valdus var bara 4 år och Arvid sex. Till godeman för barnen hade utsetts Evas svåger Alfred Björklund, folkskollärare i Mölndal.

Tillbaka till Hans Olsson

Sidan uppdaterad den 18 oktober år 2006