Källa var under forntiden och medeltiden en ort vida större än nu...
Källa hamn var förr en av de viktigaste på Öland, en knutpunkt i Östersjötrafiken, inte bara mellan Gotland och det svenska fastlandet utan även mellan de nordtyska hamnarna, att döma av de många myntfynd som gjorts.

    Sitt namn har socknen fått av en hednisk offerkälla, som vid kristendomens införande kristnades och helgades åt S:t Olof, sjöfararnas helgon. En källa, som ligger nära hamnen, brukar identifieras med den. År 1960 upptäcktes emellertid en igenrasad brunn på kyrkogården., och det förefaller mer sannolikt att vi har den gamla offerkällan här på kyrkans mark. År 1866 heter det om den redan då förfallna brunnen att den -efter äldre personers berättelse har hållit vatten i vad tid som häldst på året, vhilken brunn kan med ett mindre arbete blifva åter i gott skick-.

TRÄKYRKAN   Kristendomen infördes under 1000-talets andra hälft, vilket bland annan omvittnas av ett par kristna runstenar (s. 38 i boken) Troligen uppfördes ganska snart den första kyrkan i Källa. Den var byggd av trä och omgiven av en kyrkogård. 1971 upptäcktes nämligen ett brandlager under den nuvarande stenkyrkan samt under detta några gravar, på kristet sätt orienterade i öster-väster. Träkyrkan härjades av eld.

STENKYRKAN   Den nuvarande stenkyrkan har en mycket komplicerad byggnadshistoria, vars klarläggande försvåras genom ett par radikala ombyggnader 1759 och 1802-07. Kyrkan har i stort sett fått behålla sin medeltida interiör ända till 1800-talets första år, men då revs hela kyrkans innanmäte av valv, tvärmurar och pelare bort.
- Vad exteriören beträffar, är vi bättre lottade, eftersom som den avbildades på 1600-talet (se fig. 3 och 4 i boken). Av dessa teckningar framgår, att kyrkans yttre var ungefär detsamma som nu. Som vi skall se hade kyrkan ännu på 1600-talet kvar sitt medeltida utseende. Det visar sig alltså, att kyrkans exteriör än i dag är ungefär densamma som för 750 år sedan.....

Det fanns också planer (mitten 1800-talet) på att riva kyrkan nere vid hamnen, för att använda stenen som byggnadsmaterial i den nya. Lyckligtvis blev det inte så, tack vare att ingripande av den fornvårdsintresserade fyrmästaren H.A.R.Sidèn i Borgholm. Det var genom hans uppmätning och beskrivning av den svårt förfallna kyrkan, som vitterhetsakademien i Stockholm fick klart för sig, hur viktigt det var, att kyrkan kan bevaras.....

ÖDEKYRKAN    Från början av 1900-talet har vi en beklämmande skildring av ödekyrkans tillstånd: -Utanför på kyrkogården....växer gräset ymnigt och fritt och lämnar rikt bete åt boskapen. Den söndriga kyrkodörren står öppen, vinden rusar in och hvirvlar fram i det tomma rummet.... Trägolfvet har borttagits och jorden är täckt av ris och kreatursspillning....Spåntaket har remnor och regnet sipprar ned på takstolarna, hvarför det endast är en tidsfråga när det hela skola förruttna och störta ned... Som nu är fallet står det gamla templet prisgifvet år hvar man, kajorna bygga bo i loftet och under kulna höstdagar söka de betande fåren gärna hit in för att få skydd för regnet och den evigt sjungande blåsten....-

    Det första anslaget till restaureringen av ödekyrkan beviljades av riksdagen 1911, och omfattande konserveringsarbeten ägde rum i början av 1929-talet. År 1928 överlämnades kyrkan till staten och har sedan dess förvaltats av Riksantikvarieämbetet.
I samband med underhåll och restaureringsarbeten har kyrkan varit föremål för ingående byggnadshistoriska undersökningar....

INVENTARIER.......    Ett mycket stort antal gravar ligger under kyrkans och vapenhusets golv. - Kyrkans gravstenar förvaras på tre ställen, i Gamla kyrkans vapenhus,, i Nya kyrkan (s. 32 i boken), samt på kyrkogården (s 35 i boken).
     Följande är uppställda i vapenhuset:..... - 4. En stor häll med bilden av en pilgrim under gotisk baldakin. Inskriften lyder HIC IACET TURGILUS ORATE DEUM PRO ME PECCATORE (= här vilar Tyrgils. Bedjen till Gud för mig syndare.). 1300-talets början. - 5. Är betydligt yngre: över prosten Christian Ringberg, † 1846. För ett par år sedan lät prostens ättlingar flytta stenen från graven och ersätta den med en ny......

Slut citat.

Den gamla Källa kyrka på norra Öland var en väl tilltagen försvarskyrka, byggd av kalksten med s.k. skalmursteknik. På bottenvåningen hade man själva kyrkan, på andra våning magasin för mat m.m. och högst upp fanns skottgluggar för försvar. Långhusets tak är täckt med tjärat ekspån, vilket äldre handlingar menar att taket alltid har varit.

"När jag våren 1949 blev förordnad som vice kommunister i Källa församling, på norra Öland, kom jag att bo i det lilla fiskeläget Källahamn, strax intill Källa gamla medeltidskyrka. Den mäktiga grå stenbyggnaden, som syntes vida omkring, fångade genast mitt intresse. Givetvis styrde jag en av de första dagarna mina steg genom den gamla stigluckan. En underlig känsla av att vara förflyttad flera århundranden tillbaka i tiden slog mig härinne på kyrkogården. De mossbelupna stenhällarna från 16- 1700-talet lågo orörda kvar på de gravar, där de en gång blivit lagda. Medan jag gick här och stavade på hällarnas bokstäver och bomärken, fann jag till min förvåning i ett hörn av kyrkogården en grav som ännu vårdades. Här stod en av de få resta stenarna, en vackert huggen sten av röd ölandsmarmor. Framför stenen fanns en kulle med vintergröna och runt den en liten krattad grusplan. På sten stod namnet Christian Herman Ringberg. Han hade varit prost och kyrkoherde i församlingen. Det var alltså mer än 100 år sedan han dog och hans var det ännu någon som vårdade på den gamla öde kyrkogården.......

Jag förstod att prosten Ringberg måste varit en ovanlig prästman eftersom hans minne ännu levde, älskat och vördat, mer än 100 år efter hans död. När jag sedan frågade min förman, den gode och blide kommunister Johan Hultskog om vem prosten Ringberg egentligen var, och vad han betytt, såg jag hur han gladdes över att få berätta om sin företrädare.
Ringberg föddes i Kalmar 1792. Modern dog strax efter sonens födelse. Fadern som var karduansmakare gifte om sig, men dog också han då sonen var endast var 8 år gammal. Styvmodern var en from och god kvinna, men hemmet var . ochRedan under studietiden i Kalmar fick den studiebegåvade pojken kämpa med ekonomiska svårigheter. 1811 inskrevs han som student i Uppsala. Flera gånger fick han avbryta sina studier för att försörja sig som informator och tjäna lite till sina studier. 1814 avlade han sin examen med goda betyg och prästvigdes följande år i Kalmar. Under sina tre första prästår gjorde Ringberg sig känd som en glad och trevlig sällskapsmänniska, som med sitt stiliga utseende och sin vackra sångröst gjorde han sig omtyckt var han kom. 1818 blev Ringberg adjunkt i Madesjö. Här verkade i grannförsamlingen den vida kände väckelsepredikanten P.L. Sellgren, som efter en djupgående andlig kris blev en brinnande nitälskan för människors frälsning buren själasörjare. Här i Madesjö kom Ringberg i kontakt med den Sellgrenska väckelsen, vilket blev av livsavgörande betydelse för honom.
Det berättas att en lördagskväll, då Ringberg var på väg hem från ett kalas, möter han vid en grind intill avtagsvägen till prästgården en äldre kvinna, som säger till honom:" Jaså, är det så pastorn har förberett sig till Guds ord i morgon ". Hon fortsätter sedan med att berätta om hur eländigt det på många håll stod till med prästernas livsföring. Han skyndar hem, skriver sin predikan och predikar nästa dag som vanligt. Men efter predikan skyndar han sig för att söka upp kvinnan för att få ett samtal med henne. Ödmjukt och allvarligt säger hon honom att prästen själv måste ha upplevt det han förkunnar för andra, och att det i varje predikan måste finnas något som uppmuntrar till tro och kärlek. Ringberg bekänner nu för inför kvinnan sina själskval och sin oro och hon ger honom rådet att söka upp Sellgren i Hälleberga. Ringberg följer rådet och därmed börjar en ny period i hans liv. Den innerliga vänskap som nu knöts mellan de båda prästmännen kom att vara livet ut.

" 1842 blev Ringberg utnämnd till prost över egen församling. Genom överansträngning ådrog sig Ringberg redan tidigt ett hjärtlidande, som bröt hans krafter och lade honom endast 54-årig i graven. Hans dödsdag som sedan länge högtidlighölls av hans lärljungar inträffade den 25 augusti 1846.
Sällsynt vackert är Ringbergs herdebild. Den manar nordölands befolkning till tacksamhet för vad Gud genom denne sin tjänare gav dem.